Fyrverkeri festival idag iYeouido Hangang Park. MYCKET folk och sådär halvhysteriskt som det brukar vara på festivaler. Vädret var bra men blåsigt och rätt kyligt på kvällen. Frös en hel del så jag stannade inte till slutet.
Firework festival today inYeouido Hangang Park. A LOT OF people where there.
Subway station - Everybody heading to the festival
Yeouido Hangang Park
Candy-floss figure
Swedish foodtruck
Some Indie performance
Kpop performance (Cover of Big Bang's 'bang, bang, bang')
Fireworks
Tree lightning
Everybody heading home (Shaky handcam. I was walking while filming)
Jag bor i ett område som heter Hapjeong, i Mapo-gu och jag gillar verkligen detta område, känns som på Söder på något sätt.
Jag bor i ett sk. Goshwion, minirum med dusch/wc. Oftast brukar de vara klastrofobiskt små men mitt rum är relativt stort). Jag betalar 550 000 krw/mån. (ca 4500 kr). Det kan tyckas dyrt men den koreanska bostadsmarknaden är extrem och totalt annorlunda än hemmavid. Här får du betala en ganska hög deposition för att hyra en etta. Du får naturligtvis tillbaka din deposition när du åker hem men.. de är pengar som man inte har....
Mina grannar är främst medelålders män och unga studenter. Tyvärr är ingen så social och hälsar knappt när vi ses vid vattenautomaten men det är väldigt tyst och lugnt.
Ett pentry finns där du kan laga mat samt micro. Jag saknar dock en vattenkokare. En tvättmaskin finns också, två timmar tar det för en tvätt!
På rummet har jag förutom säng ett skrivbord, tv, wifi kyl, bokhylla och garderob. samt dusch/wc.
Det finns även en airconditioner som jag kan kontrollera själv. Den är på nonstop. Mitt rumsfönster vetter mot en bakgård och det finns ingen hiss (jag bor på fjärde våningen) bra motion.
Det är hyfsat rent och ägaren var snabb att åtgärda mitt Wifi som inte fungerade.
Myhome HongdaeHapjeong 마이홈 합정 (Daum)
Very close to Subway station (Line 6 and Line 2) and a big supermarket (Mecenatpolis). Walkable distance to Hongdae area. There is also a lot of restaurants and shops in the area.
Shoes and shoes-lockers
Corridor
My room from entrance
Shower and WC. Yes in the beginning it felt weird with glass-walls.
Kitchen area
Goshiwons ägs/drivs oftast av äldre kvinnor eller män utan kunskap i engelska. Så information om dem brukar oftast finnas på koreanska hemsidor. Jag tog därför kontakt med Goshiwonstory.com (främst för att de erbjöd boende i det område jag ville bo i). Jag hade även kontakt med livinginseoul.net. Båda två erbjuder olika tjänster mot avgift. För hjälp med att hitta ett rum tog de 50 000 respektive 100 000 krw (ca 400-800 kr).
Observera att bilderna på hemsidorna inte stämmer! I verkligen är rummen mindre och har lite skavanker.
English
I live in an area called Hapjeong, in Mapo-gu in something called, Goshwion. A goshiwon is a mini room with some basic furniture and shower /wc. Usually the rooms tend to be claustrophobical small but my room is relatively big.
I pay 550 000 krw per month (4500 SEK) witch include the airconditioner. It may seem expensive but the Korean housing market is extreme, and totally different from where I live.
People living here are mostly middle-aged men and young students. Unfortunately, they’re not so social and doesn’t say hello when just meet at the water dispenser. But it is very quiet, I never hear anything from my neighbours , no tv no music.
There is also a common kitchenette with a stove and a microwave, however I do miss a kettle. A washing machine is also available, however, it takes two hours for one wash! And it’s always busy.
In the room except for my rock-hard bed, there is a desk, tv, wifi, fridge, bookcase and wardrobe + shower / wc. Bedlinen you have to provide for yourself even pillow.
There is also an airconditioner that I can control myself. It's on nonstop. My room windows overlook the backyard and there is no elevator (I live on the fourth floor) give me a good exercise.
It is reasonably clean and the owner was quick to fix my wifi when it didn’t work.
Goshiwons is usually
owned/managed by older women or men with no knowledge in English. So
information about Goshiwons is usually on Korean websites. So I got in contact
with Goshiwonstory.com (mainly because they offered accommodation in the area I
wanted to stay in) and livinginseoul.net.
Both offer
different services for a fee. For help finding my room Goshiwonstory took 50 000
krw (400 SEK).
House of Sharing är ett museum och hem för sk. "comfort women". Under WW2 tvingades kvinnor bli sexslavar för den japanska armén. Besöket på museet berättar om några av dessa kvinnors missöden och vilket helvete de fick utstå. Många kvinnor blev grovt misshandlade och våldtagna. De flesta var bara mellan 13-21 år gammal, oftast blev de lurade om arbete. En kvinna berättar att hon var på väg hem från fältet och skulle göra lunch till sina föräldrar, på väg hem blev hon bortrövad, slagen och våldtagen därefter transporterad med båt till Kina, eller ngn annan del av världen.
På denna tid fick kvinnor inte resa utan pass eller manligt sällskap, vilket också gjorde det svårare för dessa kvinnor att fly. De visste heller inte vart de var någonstans.
Omkring 200 000 kvinnor tros ha tvingats till ett liv som sexslav i Asien. Idag finns omkring 40 kvar i livet.
Hemmet drivs delvis av frivilliga och ligger på landet 90 minuter bort från Seoul bredvid flera tomatodlingar och berg som kuliss. Vi hade även möjlighet att få prata med en av kvinnorna som bor här (tolk fanns).
Organisationen kräver en offentlig ursäkt från den japanska regeringen och demonstrerar varje onsdag utanför Japanska ambassaden i Seoul.
Museet gav ett starkt intryck på mig, och fag vill gärna sprida information vidare/More info
The shield symbolize a woman's wanted life. A crown on her head,
A tutor on her left side and family on her left. The waves symbolize childbirth.
On the opposite side another shield symbolize the life she got. The bayonets rise from a
Chrysanthemum flower (official flower of Japan) and pierce her, ripping through her dress. Falling doves
reflect fallen hope while her right hand drops the rose of sharon (official flower of Korea).
Last restplace for the women living in the house since many of them don't have a family.
All the women living here, get a bronze staty after their death. This is just a few of them.
On our way back to Seoul a "blood moon" appears.
English
House of Sharing is a museum and home of the "Comfort women", women who were forced to become sex slaves for the Japanese army during WW2. The visit to the museum tells the story of some of these women's misfortunes and what hell they endured. The visitor can also talk to some of the women living here.
Many women were horribly abused and raped. Most women were between 13-21 years old and where ususally allured with promising of work to support their family, some were brutually abducted without their families ever knowing what happened to their daughters.
Around 200 000 women are believed to have been forced into a life as sex slaves across Asia. Today there are about 40 left alive.
The home is managed partly by volunteers and located in the country, 90 minutes away from Seoul next to several tomato plantations and mountains as a background.
The organization demonstrates every Wednesday outside the Japanese embassy in Seoul demanding a public apology from the Japanese government.
Those women’s life gave a strong impression on me. We all were very moved hearing their storys.
Dagen startade tidigt. Tågpasset hade jag redan hämtat ut dagen innan efter stora besvär att hitta till rätt järnvägsföretag. Japan har extremt många privata järnvägar och de heter förvånansvärt lika inklusive tunnelbanan.
Resan tog lite över en timme till Hiroshima från Hakata med Shinkhansen.
Redan vid kl 09:00 var det runt 30 grader varmt, och innan dagen var hade temperaturen stigit till 35-37C, tror detta var den varmaste dagen på hela Japanresan, övriga dagar var det "bara" 32-34 grader varmt.
Eftersom Miyajima ligger ytterligare 1 timme bort från Hiroshima, åkte jag dit först. Efter att jag anlänt till Hiroshima Station bytte jag till ett lokaltåg till Miyajimaguchi Station. Därifrån tog jag färjan som tog ca 10-15 min till själva ön Miyajima.
Itsukushima Shrine och dess torii gate är med på UNESCO World Heritage. Möjlighet fanns att även åka linbana upp till Mount Misen men jag ogillar linbanor, de är läskiga.
Arriving to Itsukushima Shrine
Lopwtide so people could actually walk to the torii
Souvenir Shops and food stalls
Roe deer walking freely around the streets
Efter en och halvtimme åkte jag tillbaka till Hiroshima Station.
Hiroshima
Dagens höjdpunkt, Hiroshima och A-bomb Dome som också finns med på UNESCO World Heritage lista. Det kändes mäktigt att se denna byggnad som man tidigare bara sett på bilder.
Men också tid för reflektion och eftertanke. Det fanns tjocka pärmar med information vid ruinen. Berättelser från överlevande med bilder.
På något sätt kändes det lite sjukt att stå här och ta kort på detta hemska dåd samt allt lidande för de som överlevde.Det blir än mer påtagligt efter besöket på Peace Memorial Museum.
Samtidigt är Hiroshima lummigt och vackert med över en miljon invånare!
Och nej, det finns ingen strålning kvar, ifall ni undrar. Det föds inga barn med strålningsskador längre.
A-Bomb Dome today
Hard to imagine it looked like this 70 years ago
Peace Memorial Park
Peace Memorial Park and Museum
Atomic Bomb Memorial Mound.
To mourn the ashes of the deceased that are unclaimed
Hiroshima Peace Memorial Museum.
Do you see the long line of people queueing? I took me30 minutes to get it. And inside it was literally packed.
Also a surviving building. Used to be a Kimono shop.
Now it's a restroom and a souvenir shop.
Ending the day to eat Okonomiyaki, very delicious!
My Okonomiyaki is being prepared
English
Miyajima
The day started early. I took a little over an hour to Hiroshima from Fukuoka with Shinkhansen.
Already at 09:00, it was already 30C, and the temperature kept going up during the day. I think it went up to 35-37 really hot.
I decided to do Miyajima first, from Hiroshima it takes another hour to go there. After arriving at
Hiroshima Station, I had to change to a local train to Miyajimaguchi Station and from there, take a ferry to Miyajima island. The ferry only took 10-15 minutes.
Itsukushima Shinto Shrine and its torii gate, is on the UNESCO World Heritage list. You could also take a ropeway upto Mount Misen. But I don't like ropeways.
After an hour and a half, I went back to Hiroshima.
Hiroshima
Highlight of the day. The A-bomb Dome, is on the UNESCO World Heritage list. It felt strange to
actually see the building for real. Somehow, it felt a bit weird to stand there and take pictures.
Around the dome there where information files about the atomic bomb and stories from survivors with pictures.
Today Hiroshima is a big city with over a million inhabitants, and it's green and really beautiful.
And no, there is no radiation left in case you're wondering. Not more than average anyway.
